Kukkola
kl är nästan 9 på morgonen och det är nästan bäcksvart ute. JAG är uppe kl 9 på morgonen och hör minst två klockor ticka högljutt i otakt. Det är dags för mig att skriva en sista sammanfattning för mina äventyr.
Har nu varit hemma i lite mer än en vecka och det känns såklart så vanligt hemma som det gjorde innan jag for. tänkte inte desstomer på det när jag slog på elspisen eller hittade alla mina efterlängtade varor i kylen. Jag hade dock inte förväntat mig att skriva sms på svenska, använda en vattenkokare eller att chip på betalkortet var hur jag betalade i affärerna.
När jag satte mig på planet till Luleå och fick höra destination Luleå på norrländska kunde jag inte hålla ett litet smile eller små tårar borta. Det känndes så underbart overkligt att snart landa HEMMA. Och när vi väl landade hade jag svårt att hålla nervositeten borta och hade redan börjat gråta några steg innan jag fick se mamma, pappa och lillebror Arvid stå och vänta på mig. Jag kastade mig i mammas famn och storböla medans folk kastade blickar på mig :) Arvid hade haft filmkameran i högsta hugg (vilket jag fått se några gånger efteråt) men försvann plötsligt för att filma något mer intressant - Bagagebandet.
Vi körde in till Luleå centrum där jag fick överraska en av mina bästa vänner Madelen på Coop och kika in på Apoteket för att krama om min f.d svärmor. Det känns som att jag grät konstant första halvan av dagen. När jag väl vaknade upp efter min tupplur i bilen på gårdsplanen i kukkola, när jag visste att hemma såg ut precis som hemma och när jag träffat mina föräldrar och insett att jag nu skulle vara här ett tag tänkte jag
"Va fan gör jag här?"
När jag ville använda en liten gryta istället för vattenkokaren och när jag satte på elspisen utan att se en flamma.
"Vill jag verkligen vara här?"
Ett dygn efter när tankarna kom tillbaka på huset i Glen Ridge, alla mina vänner som jag umgicks med ständigt, mina underbara världföräldrar och mina älskade barn
"skulle jag åka tillbaka i morgon om jag fick chansen?"
Svar:
Nej.
Jag klarar inte av att bo i ett hus där jag måste vara mitt gladaste hela tiden och där jag aldrig riktigt får vara för mig själv, där jag gör samma sak varje dag med barnen (även om vi gör mycket roligt blir det samma tråkiga rutin) Där jag inte känner mig riktigt som hemma i området och jag alltid måste tänka på hur jag talar. Där jag bara åt keso och frysmat i stort sett varje dag och såg hur 6 månaders gammalt bröd inte var gammalt.
Visst, det är tråkigt på ett sätt att vara hemma, det är inga nya äventyr. Men det är också skönt att vara hemma, det är inga nya äventyr. Och efter ett år med bara äventyr så är det jäkligt skönt att inte behöva röra på sig, lyssna på asiatiska språk i flera dagar och inte behöva sätta sig på ett flygplan eller packa så lite som möjligt. Jag orkar inte resa mera! (FÖR TILLFÄLLET, kommer bli andra bullar om bara några veckor tror jag)
Men såklart kommer jag sakna ALLT som var på andra sidan atlanten och jag ser fram emot när jag kan komma tillbaka och bara vara turist. Även om jag inte föredrar att vara turist eftersom jag inte lär känna landet eller området på riktigt, men efter all kunskap om landet jag fått genom att ha bott där kan det vara skönt att komma tillbaka som en besökare.
Precis som det är roligt att "besöka" sverige, vilken är känslan just nu.
Det är dags att börja det riktiga livet och efter ett år för första gången - handla mat, damsuga och betala räkningar.
Eller att vara en efterlängad storasyster (för båda småbröderna)
Arvid har kläckt ut sig många smarta fraser i sina tankar om Amerika.
"Visst är det kontsigt att jag kan räkna mer på engelska än på finska fastän vi bor närmare finland?"
(vilket jag fullständigt håller med honom om)
Eller som när vi kollade på nyheterna och han förstår mycket mer än vad jag förväntade mig av en 6 åring:
"Greta, vilket tur att inte du blv skjuten av dom amerikanska soldaterna"
Och det är kanske lite så jag också vill avsluta min syn på året.
Jag klarade mig igenom ett år i ett annat land och hade dessutom mitt bästa år hittils. För mig har det aldrig varit en big deal att åka iväg för mig själv men jag får ändå säga att jag är stolt över mig själv. För det jag gjort, uppnått och utvecklats. Och jag har nu ingen rädsla att göra om det samma igen, någon annan stans.
För nu har jag så mycket jag vill göra och som jag tänkte välja på att göra under 2012:
Volontärarbete
Reseledare
Åka och jobba i Spanien, London, San Diego
Eurotrip
Jag har så mycket jag vill göra och förhoppningsvis kan ni också följa med vidare på Gretas Adventures
"No, this is not the time or the place for a broken hearted
Cause this is the end of the rainbow
Where no one can be too sad
No, I don't wanna leave but I must keep moving ahead
Cause my life belongs to the other side
Behind the great ocean's waves."
"Bye, bye Hollywood Hills I'm gonna
miss you wherever I go I'm gonna
come back to walk these streets again
Bye, bye Hollywood Hills forever ."
Har nu varit hemma i lite mer än en vecka och det känns såklart så vanligt hemma som det gjorde innan jag for. tänkte inte desstomer på det när jag slog på elspisen eller hittade alla mina efterlängtade varor i kylen. Jag hade dock inte förväntat mig att skriva sms på svenska, använda en vattenkokare eller att chip på betalkortet var hur jag betalade i affärerna.
När jag satte mig på planet till Luleå och fick höra destination Luleå på norrländska kunde jag inte hålla ett litet smile eller små tårar borta. Det känndes så underbart overkligt att snart landa HEMMA. Och när vi väl landade hade jag svårt att hålla nervositeten borta och hade redan börjat gråta några steg innan jag fick se mamma, pappa och lillebror Arvid stå och vänta på mig. Jag kastade mig i mammas famn och storböla medans folk kastade blickar på mig :) Arvid hade haft filmkameran i högsta hugg (vilket jag fått se några gånger efteråt) men försvann plötsligt för att filma något mer intressant - Bagagebandet.
Vi körde in till Luleå centrum där jag fick överraska en av mina bästa vänner Madelen på Coop och kika in på Apoteket för att krama om min f.d svärmor. Det känns som att jag grät konstant första halvan av dagen. När jag väl vaknade upp efter min tupplur i bilen på gårdsplanen i kukkola, när jag visste att hemma såg ut precis som hemma och när jag träffat mina föräldrar och insett att jag nu skulle vara här ett tag tänkte jag
"Va fan gör jag här?"
När jag ville använda en liten gryta istället för vattenkokaren och när jag satte på elspisen utan att se en flamma.
"Vill jag verkligen vara här?"
Ett dygn efter när tankarna kom tillbaka på huset i Glen Ridge, alla mina vänner som jag umgicks med ständigt, mina underbara världföräldrar och mina älskade barn
"skulle jag åka tillbaka i morgon om jag fick chansen?"
Svar:
Nej.
Jag klarar inte av att bo i ett hus där jag måste vara mitt gladaste hela tiden och där jag aldrig riktigt får vara för mig själv, där jag gör samma sak varje dag med barnen (även om vi gör mycket roligt blir det samma tråkiga rutin) Där jag inte känner mig riktigt som hemma i området och jag alltid måste tänka på hur jag talar. Där jag bara åt keso och frysmat i stort sett varje dag och såg hur 6 månaders gammalt bröd inte var gammalt.
Visst, det är tråkigt på ett sätt att vara hemma, det är inga nya äventyr. Men det är också skönt att vara hemma, det är inga nya äventyr. Och efter ett år med bara äventyr så är det jäkligt skönt att inte behöva röra på sig, lyssna på asiatiska språk i flera dagar och inte behöva sätta sig på ett flygplan eller packa så lite som möjligt. Jag orkar inte resa mera! (FÖR TILLFÄLLET, kommer bli andra bullar om bara några veckor tror jag)
Men såklart kommer jag sakna ALLT som var på andra sidan atlanten och jag ser fram emot när jag kan komma tillbaka och bara vara turist. Även om jag inte föredrar att vara turist eftersom jag inte lär känna landet eller området på riktigt, men efter all kunskap om landet jag fått genom att ha bott där kan det vara skönt att komma tillbaka som en besökare.
Precis som det är roligt att "besöka" sverige, vilken är känslan just nu.
Det är dags att börja det riktiga livet och efter ett år för första gången - handla mat, damsuga och betala räkningar.
Eller att vara en efterlängad storasyster (för båda småbröderna)
Arvid har kläckt ut sig många smarta fraser i sina tankar om Amerika.
"Visst är det kontsigt att jag kan räkna mer på engelska än på finska fastän vi bor närmare finland?"
(vilket jag fullständigt håller med honom om)
Eller som när vi kollade på nyheterna och han förstår mycket mer än vad jag förväntade mig av en 6 åring:
"Greta, vilket tur att inte du blv skjuten av dom amerikanska soldaterna"
Och det är kanske lite så jag också vill avsluta min syn på året.
Jag klarade mig igenom ett år i ett annat land och hade dessutom mitt bästa år hittils. För mig har det aldrig varit en big deal att åka iväg för mig själv men jag får ändå säga att jag är stolt över mig själv. För det jag gjort, uppnått och utvecklats. Och jag har nu ingen rädsla att göra om det samma igen, någon annan stans.
För nu har jag så mycket jag vill göra och som jag tänkte välja på att göra under 2012:
Volontärarbete
Reseledare
Åka och jobba i Spanien, London, San Diego
Eurotrip
Jag har så mycket jag vill göra och förhoppningsvis kan ni också följa med vidare på Gretas Adventures
"No, this is not the time or the place for a broken hearted
Cause this is the end of the rainbow
Where no one can be too sad
No, I don't wanna leave but I must keep moving ahead
Cause my life belongs to the other side
Behind the great ocean's waves."
"Bye, bye Hollywood Hills I'm gonna
miss you wherever I go I'm gonna
come back to walk these streets again
Bye, bye Hollywood Hills forever ."
Kommentarer
Postat av: ida
Du glömde en sak på listan.. träffa kusinen ;)
Trackback
