gretasadventure

Plötsligt i går efter att ha kollat igenom lite bilder som är tagna under detta år börjar jag bli orolig.
Och idag har bara känslan förstärkts. i Går hade jag svårt att somna och jag sov dåligt hela natten, det är så mycket tankar somfar runt i huvudet. Jag har nu 6 veckor kvar av jobb och 8 veckor kvar i USA.
Att åka hem till sverige har jag längtat till mer eller mindre sen jag nådde halvtid i USA och de senaste veckorna har jag bara kännt "åh vad underbart det ska blir att komma hem, jag saknar Sverige, min familj och mina vänner. Allt som är vanligt i mitt liv och inte tala om julafton som jag inte firat på 2 år" (bor hos judisk familj i usa)

Men nu inser jag att det bästa året i mitt liv rinner iväg så fort så jag är stressad att jag inte riktigt hinner med mina känslor, acceptansen till att det är slut och att säga hejdå och gå vidare.
De två första veckorna hemma kommer vara underbara, men sen vet jag att jag kommer bli så fruktansvärt uttråkad och less på kalla mörka sverige. Jag ser mig själv köra igenom snöstorm en mörk kväll och börja storlipa så fort jag hör "Good Life" spelas på radion och få så starka underbara minnen tillbaka från roadtrips i Hawaii, roadtrips till Target i grannstaden eller roadtrips påväg till Starbucks innan vi hämtar upp alla som ska med på en kaffe och sitta och prata i timmar. Jag kommer komma ihåg alla skratt, alla galna historier, alla underbara bästa vänner och så mycket mycket kärlek.

Därför blir jag så stressad och orolig. jag vill vill inte att det ska ta slut. adrig. men sakta rinner det ut och ens bästa vänner åker hem till deras länder och snart är mitt underbara år slut och alla människor jag mött är så långt borta med liv som inte alls blir gemensamt längre.

samtidigt som idag när jag hannah och julia tar denna lilla roadtrip till target och lyssnar på en annan i framtiden gråtar låt Adele - Someone like you och vi börjar prata om våra familjer som jag plötsligt längtar hem så mycket igen. För jag vill ju ändå inte stanna i usa och jobba vidare,. och alla mina underbara vänner kommer ändå vara borta.

nä, det är bara att acceptera och inse hur lyckligt lottad man har varit som har kunnat ta en paus för ett år och leva i en dröm. Ett år som utan tvekan kommer vara de bästa i mitt liv. Ett liv som aldrig kommer komma tillbaka, för människorna jag mött här kommer bara ha varit här samtidigt detta år och det kommer aldrig bli det samma igen. Men jag vill inte heller sitta och sakna och längta tillbaka för mycket när jag sitter i sverige. För det är ju ingen ide, att sitta och tänka på ett år som aldrig kommer igen.
Men jag är inte heller bara så sorgen som jag låter. Utan jag är lyckligt sorgsen och försöker spara alla minnen i små söta syltburkar med forslutningsbara lock. specielt detta år har jag fightats med tanken på det omöjliga att återuppleva minnen. För om 10 år, hur mycket kommer jag i håg då? Ungefär de jag knäppte kort på i den millisekund det hände och förhopnningsvis fler sekunder runt det tagna fotot som mitt minnes centra kan bidra med.

"Hopelessly, I feel like there might be something that I'll miss 
Hopelessly, I feel like the window closes oh so quick
Hopelessly, I'm taking a mental picture of you now
'Cause hopelessly, The hope is we have so much to feel good about"